mittoz.blogg.se

Jag har nog världens mest fantastiska vänner, släkt och familj. Hela denna helgen har varit en stor glädje och jag har fått krama om alla underbara människor som finns runt omkring mig. Det har varit going away-brunch med släkt och familj och det har varit avskedsmiddag för vännerna. Trots att jag nu sitter här, väldigt trött, oförskämt bakfull och har, vad som känns som, en evighets av packningstid kvar, har jag nog inte varit gladare. Och ledsnare. Samtidigt. Jag har inte riktigt haft tid till att stanna upp då det har gått ett i ett hela helgen, så känslorna har inte riktigt hunnit ikapp mig fören nu. Vemodigt att packa ihop sitt liv som man har i Malmö och säga hej då till människor som man älskar. För jävla jobbigt faktiskt. Fått en massa fina lyckönskningar på såväl facebook som på sms och det värmer ordentligt i hjärtat. Ska bli superroligt att komma iväg! Har gått och planerat denna resa sedan jag var 13 och nu sitter jag här, kvällen innan mitt stora äventyr ska börja, och är här. Jag kom hit trots mycket velande fram och tillbaka och hinder på vägen. Jag har börjat göra "sista gången" grejer. Känns som jag tagit tillvara på tiden mer på det sättet. Det är ju inte så att jag flyttar och aldrig mer återvänder, men det är ändå första gången jag ska ta ett stort steg helt ensam, och ett väldigt stort steg, heeela vägen till andra sidan jordklotet. Jag ser jätte mycket fram emot att träffa min familj i Australien. Det ska bli väldigt roligt att få träffa både föräldrarna och barnen face to face. Det känns som om att jag inte hade kunnat få en bättre värdfamilj faktiskt! Sen ska jag inte sticka under stolen med att det ska bli väldigt skönt att komma till värmen och slippa vintermörkret här hemma. Svenskar tenderar att gå in i någon sorts vinterdepression och sedan när våren kommer så är det som om alla vaknar till liv igen. Skönt att komma hem och mötas av soldyrkande svenskar. Jag tar med mig solen hem, jag lovar. Just nu ser veckoprognosen i Sydney ut som följer, sol och 30 grader, sol och ännu lite mer sol. Godnatt!

 

Fredagskvällen är nu över och här sitter jag och lyssnar på Paulo Nutini och käkar halstabletter. Strepsils med "jordgubbssmak" för att vara exakt. Ja, jag har gått och dragit på mig en hejdundrande förkyldning nu precis innan jag ska sätta mig på ett av de mest bakteriespridande ställena man kan tänka sig, ett flygplan. Jag behöver i alla fall inte oroa mig för att bli smittad, mer rädd att jag ska bli ordentligt sjuk. Dock har jag bestämt mig för att det inte ska hända, jag ska göra allt i min makt för att skjuta upp det! Skitbra då att sitta uppe istället för att försöka få lite välbehövd vila.. hm. Det har varit en händelserik dag idag och imorgon nalkas en likande. Då är det party all day long. Eller ja, hur partystämningen kommer att vara kan jag inte garantera. Känns som jag kommer stortjuta, kasta ut all packning ur bagaget och bestämma att jag minsann och da inte ska någonstans. För hur ska jag kunna lämna alla mina fantastiska vardagshjältar? Kommer definitivt bli en dag och kväll fylld med blandade känslor. Kanske lika bra att redan nu sortera ur alla sentimantala låta från min playlist så att folk inte känner sig obekväma imorgon med mig hulkandes vid matbordet. 'It's my party and I'll cry if I want to' - eller hur var det nu igen?

Håller just nu på att ladda ner lite filmer som jag kan ha som tidsfördriv på flygplatserna. 'Australia' kändes som ett givet val! Dreggla lite över Hugh Jackman. Jag har valt att inte ha för höga förväntningar på Australien, då det är lättare att bli besviken då, men jag förväntar baske mig att alla australienare ser ut som Hugh Jackman, men det är väl inte för mycket att begära? Tycker jag inte. Oi oi mates!

 

 

Idag är det fredag, och härmed har sista helgen innan avfärdshelgen inletts. Jag ligger klarvaken och kan inte riktigt greppa situationen. Har försökt distrahera mig hela dagen med att städa, packa, skriva packlista och tvätta. Var precis nere i tvättstugan och hängde ytterligare en maskin i ett försök att skingra tankarna. Mycket frågor som fortfarande snurrar i huvudet. Hur ska jag klara av att säga hej då till alla? Hur ska jag klara av att byta plan först i London och sedan ytterligare en gång i Hongkong helt ensam? Vad händer om jag går vilse, tappar bort värdesaker eller värst av allt om någon av mina flygrutter ställs in? Jag har faktisk aldrig, lite pinsamt nog, flugit själv förut och detta är en sådan lång resa. Jag erkänner att jag rädd. Alla säger att det är fullt normalt och att "allt nog ska lösa sig ska du se", och visst, det kommer det antagligen också att göra. Men rädslan finns där onekligen.
Känslorna inför denna resa går upp och ned konstant. Senaste dagarna har jag varit väldigt exalterad och ivrig över att få sätta igång med packningen på allvar och vinka av familjen på flygplatsen. Just nu verkar det modet ha svikit mig och krupit in i en mörk vrå, där det ligger och gömmer sig i fosterställning. Tänk om jag inte trivs? Hjälp!

 

Hur i helsike ska jag få plats med mitt liv i två väskor? Svar: Vakuumförpackning! Yes.