Efter regn kommer solsken (bokstavligen)
En sten har fallit från mitt hjärta. Jag har under en period haft lite problem med att sova hela nätterna och har vaknat upp flera gånger utan att veta varför, men nu sover jag tills klockan ringer och känner mig för en gångs skull utvilad.
All denna spänning och ångest som jag gått och burit på och som jag nu vet var vad som höll mig vaken varje natt, fick jag utlopp för i tisdagskväll då jag och mina värdföräldrar äntligen satte oss ner för att prata. Ganska hårda ord till att börja med och jag kände mig som världens minsta person på detta jordklot. Men efter ett tag när vi alla verkligen sagt vad vi behövde få ut så lättade trycket och stämningen blev genast mycket bättre. Vi började prata om varför det har varit jobbigt oss emellan och hur vi skulle gå vidare från här. Jag fick äntligen höra deras åsikter och också uttrycka mina egna. Nu vet jag for sure att jag och min värdmamma egentligen inte är så himla olika. Vi är båda jäkligt envisa, och så har båda känt att man inte riktigt har kunnat slappna av och vara den man är. Såklart är det då skitsvårt att försöka läsa av och förstå varandra.
Även om jag blev djupt sårad av vissa ord som sades så fick det mig faktiskt att öppna ögonen och tänka efter en extra gång. Jag kunde faktiskt nu, när jag fått konkreta exempel förstå vad det är dem menar med vissa scenarion, känna en stor förståelse för dem båda som individer och för mig själv. Är så glad nu. Känner mig så mycket mer avslappnad. Tror på att detta kommer att bli 8 riktigt bra återstående veckor med familjen. Nu närmar det sig helg med stora steg (huuuur det var nyss måndag?) och jag tror det kommer att vara nyttigt att få lite distans till allt här på hemmaplan och börja om på en ny kula nästa vecka. Vädret denne veckan har matchat mitt humör men nu vänder det! Nu ska jag ut och springa bayrunnen, klockan är 19.26, det är torsdagen den 6e februari, solnedgång med 25 grader ute och jag känner mig lyckligare än på länge. Kram!