Känslokaos
Nu är det dags. Nu händer det verkligen. Nu lämnar jag Sydney bakom mig och mitt liv de senaste 6 månaderna är över. Är både lättad och förkrossad. Har aldrig upplevt något liknande förut så därför har jag ingen erfarenhet av hur jag ska hantera alla känslor. Idag har det varit en väldigt konstig och jobbig dag. Börjar med att gå upp och skriva ut biljetterna. Sitter med dem i handen och inser att nu är det verklighet att jag ska lämna. Att se barnen åka iväg i bilen mot skolan och jag står kvar vid grinden och vinkar medans tårarna rinner tunga ner för kinderna var ett av det jobbigaste på länge. De ungarna har krupit under skinnet på mig och jag kommer att sakna dem så otroligt mycket. Fick jättefina små brev av dem och ett foto på dem båda att ta med mig hem. Gråter som ett litet barn bara vid tanken på det. Efter att ha tagit ett sista varv runt i huset var det bara till att slänga in väskorna i bagageluckan och ta en sista titt på vad som har varit mitt hem det senaste halvåret och sedan åka iväg.





När vi körde över Anzac bridge blickade jag ut över min stad som vaknar till liv igen efter helgen och ljuset är så vackert att jag känner klumpen i halsen växa sig större och större. Min stad. Mitt hem. Vad är hemma nu egentligen? Hm.
Hem till fina släktingar och packa om väskan och sen krama om dem innan det bar av tillbaks mot Liechhart för att säga "see you later" till mina älskade vänner. Hela dagen har varit otroligt känslofylld och det känns som om jag just nu är helt tom på känslor och tårar. Finns inga kvar att gråta ut. Jag kommer att komma tillbaka om två veckor men bara för en dag eller två innan det bär av hemåt mot Sverige.
Nu har jag och Nella gosat ner oss i skinnsätena på bussen som ska ta oss vidare mot nya upplevelser och äventyr i Byron Bay. Jag ber till gudarna att jag kommer att lyckas sova några timmar då vi reser i 12 timmar.. Lagom fräsch man kommer att vara sen, jaaadå.




