Time to say goodbye
Så har helgen passerat och här sitter jag nu, en dag kvar av mitt äventyr. Jösses. Är detta inlägget jag ska summera allting nu? Det förstås, det är ju inte helt över ännu. Har fortfarande 2 veckors resande framför mig innan det är dags att komma hem. Hem, vart det nu än är. Det här har ju varit mitt hem för ett tag nu och jag måste erkänna att jag är orolig över hur det kommer att kännas att komma hem till Sverige. Det har skett sådana förändringar detta halvår av mitt liv att det nog kommer att ta mig några veckor innan jag kan förstå att mitt liv i Sverige är det som kommer att bli mitt liv igen. Igen och igen, det kommer antagligen inte att bli detsamma som det var innan jag åkte. Både exalterad och nervös över hur mitt liv kommer att se ut i fortsättningen. Detta var ju min plan och nu när den planen är fullföljd så väntar en ovisshet. Vad ska jag göra nu?
Jag är väldigt dålig på att acceptera att jag nu ska lämna människor och säga hej då. Vissa av dem kommer jag aldrig att se igen. När vet man att det är sista gången man ses? När ska man säga hej då på riktigt?
Hela helgen har varit en enda stor känslobergochdalbana. Jag har varit lycklig och miserabel omvart annat. I fredags hade jag avskedsmiddag med familjen och vi gick ut och åt tillsammans med grannarna och grannbarnen. Väldigt trevligt!! Igårkväll var det passande nog svensk afton hemma hos Stinas värdfamilj och sedan utgång på det. Jag orkar helt ärligt talat inte skriva mycket mer än så. Hela helgen har varit så mycket bara. Det har varit så mycket och just nu sitter jag här och vet inte riktigt vad jag ska känna. Jag försöker att inte tänka på det för mycket för det ger mig en klump i magen. För tillfället sitter jag med kidsen och relaxar och tar tillvara på denna stund. Jag är helt tom på ord, det enda jag känner är en stor tacksamhet och tomhet. Tror det enda jag kan skriva om nu är praktiska saker, det blir för jobbigt om jag känslomässigt ska uttrycka mig.
Hela helgen har varit en enda stor känslobergochdalbana. Jag har varit lycklig och miserabel omvart annat. I fredags hade jag avskedsmiddag med familjen och vi gick ut och åt tillsammans med grannarna och grannbarnen. Väldigt trevligt!! Igårkväll var det passande nog svensk afton hemma hos Stinas värdfamilj och sedan utgång på det. Jag orkar helt ärligt talat inte skriva mycket mer än så. Hela helgen har varit så mycket bara. Det har varit så mycket och just nu sitter jag här och vet inte riktigt vad jag ska känna. Jag försöker att inte tänka på det för mycket för det ger mig en klump i magen. För tillfället sitter jag med kidsen och relaxar och tar tillvara på denna stund. Jag är helt tom på ord, det enda jag känner är en stor tacksamhet och tomhet. Tror det enda jag kan skriva om nu är praktiska saker, det blir för jobbigt om jag känslomässigt ska uttrycka mig.
Idag har jag spenderat hela dagen med familjen och kommer att göra det hela eftermiddagen och kvällen också. Det är det enda jag vill. Min sista kväll här och jag vill bara vara runt barnen. Har packat men måste organisera ihop alla mina prylar ikväll. Jag har ingen ork att göra det just nu. Jag vill naivt hålla fast vid ögonblicket och inbilla mig att detta bara är en vanlig söndag här i mitt liv i Sydney. Inte att jag imorgon ska rulla ut väskorna och krama om barnen för sista gången.
Kommer att åka ut till Mosman och lämna bagaget jag inte ska ha med mig när jag reser och sedan blir det att möta upp folk hela dagen för att kramas, sedan lämnar jag och Nella Sydney med greyhound bussen klockan 19.00.
Kommer att åka ut till Mosman och lämna bagaget jag inte ska ha med mig när jag reser och sedan blir det att möta upp folk hela dagen för att kramas, sedan lämnar jag och Nella Sydney med greyhound bussen klockan 19.00.
Usch, jag har så mycket att göra och ordna men jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Så just för nu tänker jag sitta här med Audrey's fötter över benen och skriva. Får försöka sammanfatta bättre vid ett annat tillfälle.